jag dör litegrann varje gång.
Satt och tänkte på vackta långkläningar till sommaren och så börjar regnet att falla , blixtrar att lysa och muller att höras.
Sitter och skakar med tårar i ögonen , jag är rädd , rädd för moder naturs skapelse.
Tänker på när min granne Anna och jag satt i deras trapp och kolla ut genom fönstret och räkna hur långt bort åskan var. Jag var livrädd då liksom jag är nu. :/
Det är den där Charlies fel , farfars hund.
Han var alltid rädd och sprang alltid ner i källaren eller in under något bord. Och lika så gjorde jag.
Men det är inte så kul att sitta i en källare själv så jag stannar på mitt rum i min säng!
Nu ska jag våga mig ner och borsta tänderna!
//
Kommentarer
Trackback